Hög risk att migrationen förlamar nästa regering

Migrationsfrågan är på väg att lamslå det svenska partisystemet och därmed undergräva vår parlamentariska styrelsemodell. Den splittrar de två stora partierna, särskilt det största, men framförallt de båda blockbildningar som sedan enkammarriksdagens införande för snart 50 år sedan har utgjort fundamentet för de regeringar som bildats. 

Inget av de båda traditionella regeringsalternativen – en S-ledd regering med någon form av uppbackning av MP och V, som regeringspartier eller som stödpartier, eller en alliansregering – framstår som regeringsdugligt. Om inte någon form av blocköverskridande samarbete kommer till stånd ges Sverigedemokraterna möjlighet att stoppa varje regering som inte tydligt ställer sig bakom en restriktiv migrationspolitik. Vilken regering det än blir kommer den dock få svårigheter att regera effektivt.

En restriktiv migrationspolitik ter sig ur demokratisk och parlamentarisk synvinkel som logisk. De tre största partierna i riksdagen vill ha en minskad invandring. Tillsammans förfogar de över 70 procent av riksdagsmandaten, och i denna fråga är åsiktsöverensstämmelsen god mellan riksdagsmajoriteten och folkopinionen.

Ändå är alltså det politiska systemet på väg att implodera på grund av denna fråga. Migrationsfrågan har i kombination med blockpolitiken och de etablerade partiernas beröringsskräck med Sverigedemokraterna resulterat i en fastlåsning när det gäller regeringsbildningen såväl som i det parlamentariska arbetet i stort.

Det är inte första gången partisystemet gått i baklås när det ställts inför svåra frågor. Hur brukar partierna göra i sådana lägen? 

I exempelvis kärnkraftsfrågan och frågan om EU-medlemskapet fanns också djupa motsättningar som skar genom såväl block som enskilda partier. I båda fallen anordnades folkomröstningar. Genom att hänskjuta den svårhanterade frågan om kärnkraft till folket för avgörande undvek Socialdemokraterna partisplittring och de borgerliga partierna kunde trots oenighet regera tillsammans. Frågan om EU-medlemskapet var inte lika förlamande för partisystemet, men genom att låta folket bestämma direkt blev det lättare för splittrade partier och regeringar att hålla samman, och i en tid då misstron mot politiker var stark gav en folkomröstning legitimitet åt ett viktigt beslut. 

Så, om nu den riksdagsmajoritet som förordar en uppstramning av migrationspolitiken på grund av partipolitiska låsningar är oförmögen att besluta i frågan, varför inte låta folket få avgöra? Låt mig först anföra tre skäl till varför det vore logiskt att ha en folkomröstning för att därefter klargöra varför en sådan inte kommer eller bör äga rum. 

1) Om folket får avgöra kommer, av opinionsmätningar att döma, den fråga, som sedan en tid tillbaka förlamar vårt politiska system och ligger som en våt filt över höstens regeringsbildning med stor sannolikhet att avgöras på ett sätt som nuvarande och förmodligen kommande riksdagsmajoritet önskar. Därmed skulle på ett demokratiskt acceptabelt sätt den fråga som nu förlamar det politiska systemet kunna avföras från dagordningen. 

2) Inget av de tre stora partierna, som står bakom en uppstramning, är principiella motståndare till folkomröstningar – Sverigedemokraterna vill ju rentav ha fler sådana.

3) De flesta av våra partier är sprungna ur det tidiga industrisamhället och i takt med att nya typer av konflikter börjat ge sig tillkänna har partierna blivit sämre på att spegla folkopinionen. Många har sett folkomröstningar som ett verktyg för att korrigera detta representationsproblem. Att låta folket få ett ökat direktinflytande i frågor som de folkvalda inte klarar av att hantera är i folkomröstningsanhängarnas ögon inte bara en rimlig demokratisk princip, det underlättar även för ett dåligt fungerande partisystem att fungera bättre.

Varför då inte folkomrösta? 

I dag finns en tendens i den demokratiska världen att etablerade partier försöker motverka den framväxande populismen genom att hålla folket på avstånd. Det sker genom olika checks- and balances: grundlagsskyddade fri- och rättigheter, ökad juridifiering och delegation av makt till organ som befinner sig på behörigt avstånd från folkopinionen. Det finns utifrån ett liberaldemokratiskt perspektiv en rädsla för den otyglade folkviljan såsom den kommer till uttryck genom majoritetsprincipen; folket måste helt enkelt skyddas från sig självt. 

Sverigedemokraterna önskar inget hellre än att en folkomröstning om invandringen äger rum. För de båda stora etablerade partierna, som gör anspråk på att bära upp regeringsmakten, är det däremot annorlunda. Folkomröstningar må på pappret vara demokratiskt tilltalande, men de har en inbyggd tendens att vara konfliktalstrande på ett sätt som vanliga val inte har. När allt fokus riktas mot en fråga under en längre tid finns, som vi såg senast i Storbritannien 2016, ökar risken för hätska övertramp och retoriska överdrifter på ett sätt som frestar på sammanhållningen i ett land. Och minns vår senaste folkomröstning i Sverige 2003, om Euron! Vi kan bara föreställa oss hur det skulle låta i en folkomröstning om invandringspolitiken.

Det finns anledning att påminna om vad som hände 1984. Då presenterades ett utredningsförslag om att ge invandrare rösträtt i riksdagsval enligt samma modell som gäller i kommunala val, och samtidigt föreslogs inskränkningar av utlandssvenskarnas rösträtt (SOU 1984:11). De borgerliga partierna meddelade att de tänkte hänskjuta frågan till en beslutande folkomröstning i samband med 1985 års val om den socialdemokratiska regeringen drev igenom förslaget – en sådan omröstning kan utlysas av en tredjedel av riksdagsledamöterna vid en vilande grundlagsändring. Socialdemokraterna var liksom kommunisterna positiva till förslaget men regeringen Palme avstod, klokt nog, från att lägga fram det. Förslaget hade förmodligen inte gått igenom och Socialdemokraterna hade knappats gynnats av att denna fråga dominerat valrörelsen. Och återigen: betänk hur en sådan folkomröstningskampanj hade låtit.

Således: folkomröstning är ingen lösning på problemet – trots att det finns ett opinionsmässigt stöd för en uppstramad migrationspolitik och trots att det finns en stark majoritet för en sådan politik i riksdagen talar därför åtskilligt för att frågan inom överskådlig tid kommer att ha en fortsatt förlamande inverkan på svensk politik. Det blir svårt att bilda en regering efter valet och det blir svårt för den regering som så småningom bildas att styra.

När detta blir uppenbart kommer det – kanske – att bli möjligt att tänka utanför boxen i regeringsfrågan. Alternativt förändra spelreglerna så att fastlåsningar av det slag vi nu ser går att hantera.

Tommy Möller

Professor statsvetenskap Stockholms universitet.

https://www.di.se/debatt/hog-risk-att-migrationen-forlamar-nasta-regering/