Stärk meritokratin i stället för att kvotera

Annons

Serner sa att om inte fler kvinnliga filmskapare ”får chansen” kommer allt kommersiellt filmstöd (”marknadsstödet”) att gå till kvinnor 2020. Per Gudmundsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet, kallade det ”diskriminering som statsideologi”.

Marknadsstödet utgör dock bara 10 procent av det totala stödet, 31 miljoner kronor. Och utfallet varierar starkt. De senaste fem åren har andelen kvinnor inom regi och manus varit noll under två år, annars varierar deras andel mellan 17 och 60 procent i de granskade kategorierna regi, manus och producent.

Då ska man veta att betydligt färre filmer med kvinnliga kreatörer söker marknadsstöd. Serner sa i en mindre uppmärksammad del av SR-intervjun att hon vill se att kvinnorna står för minst 30-40 procent av ansökningarna.

När det gäller den större kakan, produktionsstödet, är det redan jämställt. Under perioden 2013-2016 gick 49 procent av stödet till filmer som kvinnor regisserat, 44 procent där de var manusförfattare och 54 procent där de var producenter. 

Krav på kvotering utgår alltid från att det finns en obalans mellan det totala antalet representanter för en grupp och dess andel i den aktuella verksamheten och att den bör rättas till. Det är förstås en fråga om makt, och på så sätt relevant. Men saken kan inte reduceras till ren matematik. 

Lika möjligheter är ett krav. Men det innebär inte automatiskt lika utfall. Den största svagheten med kvotering är att målet är diskriminering, vilket samhället annars försöker motverka. 

Det har svenska universitet fått erfara. Bland annat Uppsala universitet, som försökt kvotera in juridikstudenter med utländsk bakgrund, och män på veterinärutbildningen. Syftet var att öka mångfalden, men universitetet fälldes i båda fallen för diskriminering. 

Detta har amerikanska universitet kämpat med i årtionden. Harvarduniversitetet i Boston stämdes i april av en grupp amerikanska studenter med asiatiskt ursprung, som anser att de kvoterades bort till förmån för andra etniciteter trots att de hade bättre kvalifikationer.

Amerikanska asiater är en grupp med starka akademiska resultat, som därför vinner allt fler studieplatser vid elitskolorna. På Harvard utgör de 22 procent, trots att de bara utgör runt 5 procent av befolkningen. 

Men tidigare rättsfall talar för att universitetet kommer förlora. I USA har skolor rätt att ha etnicitet som en komponent i antagningen, för att öka intaget av underrepresenterade minoriteter, men det får inte vara en utslagsgivande faktor.

När man sätter identitet framför kompetens kommer det alltid att upplevas som djupt orättvist och skapa stora spänningar. Målet måste, inte minst i företag, vara att stärka meritokratin och öka dess trovärdighet genom ökad transparens, inte att urholka den med kvotering. 

Kvotering är också ett tveeggat svärd. Hur skulle kvinnor reagera om de efter flera hundra år av kamp för en plats i maktens rum börjar diskrimineras igen, genom negativ särbehandling? Därför var det bra att förslaget om kvotering i bolagsstyrelser förra året stoppades redan i civilutskottet.

Däremot bör mångfald eftersträvas därför att det ger vidare perspektiv. Meritokratin och kompetensen stärks av att man rekryterar ur ett större urval.

I Cannes uttalade sig även skådespelerskan Eva Röse. Hon sa på ett seminarium att man ”inte behöver vara en skithög för att skapa genial konst”. Så är det förstås. Metoo-kampanjen var helt vital för att ändra normer på arbetsplatser och slopa toleransen för chefers bristande professionalism. 

Men ibland skapar även misogyna och antisemiter genial konst som vi ogärna vill vara utan, som Picassos tavlor och Wagners musik. Det handlar om att skilja verket från personen, vilket är ännu ett skäl emot identitetspolitik och kvotering.

https://www.di.se/ledare/stark-meritokratin-i-stallet-for-att-kvotera/